.

Men en som har det problemet är Jane Austen. 50 sidor avklarade av stolthet och fördom och SATAN vad tråkig den är. Det har varit en pers mina vänner. 50 jobbiga sidor skriven på 1813tals brittisk äckelengelska, och allt är dialog. Jag hittar i princip inga miljöbeskrivningar alls, ingenting! BARA kvinnor i gamla klänningar som bestött fnyser åt män som insinuerat att deras döttrar inte är de vackraste i grevskapet. Vem orkar?
Att jag dessutom hört flera människor som beskriver romanen som det bästa dom någonsin läst, och dessutom läst om skiten 10 gånger pga. det vackra språket, får mig att tappa hakan. Waste of time att läsa en dålig bok 10 gånger när man kan läsa den dåliga en gång och sen ge 9 andra en chans.
MEN, jag måste ta mig igenom spektaklet, den står ju trots allt på listan.

Det finns en haltande man som jobbar här på biblioteket, han skrämmer mig lite. Det är precis som om han är fullt medveten om att högra sidan av hans skrangliga kroppshydda framstår vara antingen stelopererad eller förlamad, och av den anledningen känner att han måste vara lite extra trevlig mot alla för att människor inte ska hata honom.
Hans trevlighet har gått överstyr, alla tror att han stöter på dom. Jag är säker.
Att han dessutom försöker för mycket får mig snarare att tycka synd om honom än att fyllas av respekten han skulle inge om han faktiskt var förbannad och bitter.
"Inget spring i biblioteket! Datorerna är inte till för flashspel ungjävlar! TYST!", så skulle han ha betett sig. Då hade han blivit en människa som faktiskt var intressant. Nu är han bara en figur man tycker synd om för att han försöker göra alla till lags.

Han borde istället för att gå runt i en grå ful tröja, skapa en myt kring sig själv och sitt haltande. Han borde börja bära konstiga kavajer och svära högt för sig själv av ingen anledning alls. Han borde lägga sig till med en konstig dialekt som ingen förstår, och göra allt han förmår för att inge skräck.
DET hade varit något. En gammal stridsskadad pirat som ständigt är berusad och förbannadd, som luktar rom och stark gammal tobak! Han skulle ha höga stövlar som gav ifrån sig ett lättigenkännligt ljud så att folk skulle vända om för att slippa möta honom när de hörde det.

Nu är han bara en liten man med begynnande flint som klär sig alldagligt, plus att han haltar på ett fult sätt. Så många möjligheter att bygga en intressant karaktär, och han väljer "Mannen som halkade på väg till brevlådan, och nu har blivit gay". Dåligt val mannen.

Jag dricker kaffe, det är gott. Imorgon är det fredag och kaffet byts ut mot kall öl. Ännu godare!

Kisses n' hugs

Just nu sitter jag i en liten trång tågkupé på väg mot Bergen, Norge, känns så oerhört buissnes och härligt att sitta
och skriva med en bärbar dator på ett tåg, något jag faktiskt alltid velat testa, och nu äntligen fått tillfälle. Och ja, det känns precis lika classy som jag misstänkte att det skulle göra. Vit sydkoreansk plast mot norsk klarlackad alm. Snusdosan bredvid, I Like!
Många timmar buss och en lång kafferast på Oslos centralstation har inneburit tid att tänka. Jag vet inte hur många människor jag har mött idag, jag vet inte hur många nya ansikten jag har sett idag, och även att inget av dom lyckats etsa sig fast på näthinnan så kan jag inte låta bli att tänka på hur jävla många människoöden som finns mitt framför oss utan att vi ägnar en sekund på att reflektera över det. Alla ifrån uteliggaren på gångbron mellan Galleriet och NSB Station i Oslo, till hon den där lite för översminkade svarta kvinnan med alldeles för kort jeanskjol som jag såg genom fönstret på cafét. Alla har de en historia att berätta.
Alla har de sina konstiga fetischer, sina sjuka vanor och sina bissarra glädjeämnen. Undrar vem som var den sjukaste människan jag har träffat idag. Kanske norrmannen i infokuren? Han kanske med raska steg går förbi någon liten vidrig butik i någon skabbig Oslogränd på väg hem från jobbet och inhandlar sin dagliga dos av hentai inför kvällens allra mysigaste stund. Man har ingen aning, DOM ÄR SÅ MÅNGA!

6 miljarder människor på denna planeten, det är sjukt. Hur många tar på sig latexdressen och skriker "The gimp has entered" när frugan kommer hem från jobbet?
Det får vi aldrig veta.

När jag ändå är inne och snurrar på norrmän och människoöden så kommer jag osökt att tänka på sommaren 08. Sen Augusti och jag och 3 av mina bästa vänner ger oss ut för att segla i Stockholms skärgård en helg. Mannen som ägde båten hette Knut. Knut komer från Norge och har alltid en keps med en norsk flagga på när han seglar.
Det är enbart när han har denna keps på huvudet som han också tar av sig tupén, men människors hårkomplex är en annan historia.
Till en början verkar Knut vara en vanlig man, som är lite extra trevlig för att han har fått några seglatskamrater denna helgen. Han bjuder på god mat och vi bjuder på lika gott öl. Ett manligt utbyte av ångestdämpande preparat med andra ord.
Sen inser man att det finns ju så mycket mer under ytan på alla människor, Knut visar sig vara en mycket livserfaren och insiktsfull människa. När vi sitter på en skärgårdsklippa och precis stoppat in efter-maten-snusen så bryter en vild diskussion ut huruvida Titanic är en bra film eller inte. Och huruvida den gjort ett intryck på världen genom den historien dom filmen berättar.
Vad är viktigt i världen, vilka saker är viktiga att säga, vad är viktigt att göra med sitt liv osv.
Knut fliker då in med sin erfarenhet och berättar om hur han tänkte när han var ung, att man kan åstadkomma vad som hellst, att världen kan förändras bara man ger sig fan på det. Men med tiden och åldern så har han insett att man kan inte förändra världen, en människa kan inte göra det, och han har även insett vad som är viktigt i livet, lärt sig attvärdesätta de små sakerna ju äldre han blivit.

Jag har tänkt en del på det han sa, och aldrig riktigt vetat om det var ett uttryck av bitterhet, eller om det bara var en underbar insikt som får en människa att kunna leva sitt liv lugn och ro.
Hur som helst så vet man inte vilka tankar som går i folks huvuden, vad hade resterande 6 miljarder människor tyckt i frågan? Det får vi aldrig veta.

Nu är klockan snart 6, och Bergen är 4,5 timmar bort. Det blir spännande det här.
Signing Out.

Klockan är 13:24, och här är ekot.
Detta är en blogg, med få läsare. Det har aldrig fått mig att tycka mindre om den då den snarare är min ventil för att uttrycka mig i skrift än något sorts verktyg för att skapa opinion. Det är en missnöjesblogg, allt som skrivs skrivs pga. att någonting fått mig att reagera negativt (eller positivt i undantagsfall). Ska det vara så?
Är det dags att ransaka sig sjävl, ta sig i kragen och skriva för att hålla igång huvudet? Eller måste varje inlägg vara en kaskad av ordvrängningar byggd på "No pictures, no bullshit - policyn"? Ska bloggen verkligen vara en dagbok där det talas om vad jag åt till frukost, hur många öl som dracks i helgen eller ett forum där man som attention-whore med påklistrad självsäkerhet visar upp dagens outfit? Jag vet inte!
Uppenbarligen så finns det ju ett visst intresse inom vissa klientel att läsa om Kissies jävla midjemått, vilket får mig att må fysiskt dåligt, folk kan inte uppskatta sån skit. Det är så mycket yta, så mycket meningslös skit.
Nej! citrongräsklubben SKA inte urarta till en trivial gödselhög, den ska vara intressant och relevant och framför allt ska jag tycka om den.
Lite mer uppdateringar dock, det kan jag bjuda på.

Hur som hellst!
Vi återvänder till mitt älskade housewifeamerkia åter igen. Jag blir fascinerad igen och igen av allt som hör denna kultur till. Visst, det finns kvinnor som väljer att vara hemma med barnen och dekorera sina hem för att de inte har så mycket till val. Men jag kan inte låta bli att förundras över dessa människors lugn och harmoni, att de finner sig i att livet blivit en ständig shoppingrunda. Visst, vi vil väl alla någon gång vara ekonomiskt oberoende, men att bara hänga runt i huset och spendera sin makes pengar utan att själv ha presterat något annat än lite vågrät mambo ett par gånger i veckan måste väl kännas sådär?

Svenska Hollywoodfruar tog oss med till ett housewifeamerika som jag beskriver ovan, det är någonting annat än de hemmafruar som spenderar dagarna med att titta på Ellen de Generes och Oprah. Och även om svenska Hollywoodfruar centrerade Anna Anka så tycker jag att hon är lite för smart för att falla klockrent inom stereotypens ramar. Hon har hjärna nog att dra in pengar på spinoffs som tex. det där skitprogramet Anna Ankas Jul, hon är lite för medveten om sig själv och sin plötsliga popularitet för att det ska vara så där patetiskt dum-gulligt vilket jag tycker är någolunda ett krav.
Där å andra sidan har vi Maria Montazami. HON är klockren. Hon är (eller framstår iaf. som) totalt lobotimerad, självcentrerad på ett sätt som bara blir konstigt och tycker dessutom att det är fullständigt naturligt att hennes make drar in pengar, och att hon bränner dom. Hon är nog en obotlig romantiker där inne någonsans, tror nog på riktig kärlek snarare än kärleken till pengar till skillnad från Anna Anka som antagligen har förstått att hon bara är en svensk assocear till sin make.

Så när jag imorse såg Max´s nya tvreklam där Maria Montazami annonserar en ny hamburgare. Jag tror faktiskt inte att hon fattar, jag tror faktiskt inte att hon förstår att hon låter dryg och dum på det sättet som bara hon kan. Jag tror inte att hon har insett hur folket på Max's PRavdelning garvar byxorna av sig i ren upphetsning av hennes dumhet.
Jag tror att hon bara blev glad när hon fick pengar från någon annan än hennes man för en gångs skull.

Det är spännande det där. Rolig är hon iaf.

Idag är det torsdag, i helgen åker jag till Bergen för att stanna ett tag. Vi får se hur det går när arbetskraftsinvandrare nr. 4 ansluter sig.

To be continued..